Rivningstomten

Det fanns en gång i en bullrande stad en mörk och dyster rivningstomt som glömts bort när staden klampande och frustande växt sig stor och skinande åt andra håll. På rivningstomten hade det en gång legat röda små tegelhus utspridda mellan grönskande rabatter och stenlagda gångar. Barn hade lekt i skogsdungarna och doften av nybakat bröd slingrat sig mellan husen och retat den mest kräsna näsa. I någon gamlings tankar kunde denna avlägset vackra tid fortfarande gnistra till och göra ett krumsprång, för att sedan åter sjunka ned i glömskan, men det var också allt som återstod.

När stadens skarpa siluett växte sig svart mot horisonten och dess lystna blick sett det fridfulla området med dom röda små husen, hade människorna som bodde där blivit rädda och gemensamt försökt förmå staden att ta en annan väg. Men staden närmade sig obarmhärtigt för att till slut krossa husen under sin buk och sluka människorna, som fångade i stadens grepp aldrig fick höra koltrastens vackra sång i skogens tysta försommarsus, eller se ungbjörken sträcka sina tunna knoppfyllda grenar mot solen. Kvar bland dom rivna husen fanns endast en handfull skröpliga människor som staden inte brytt sig om, och som nu levde sina liv så gott det gick bland utbrända husrester och smutsig bråte.

Bland dessa smutsiga och glömda människorna fanns en gammal rynkig gumma som levde på att samla tegelstenar som hon sålde för några ynka kopparslantar till en byggfirma, som byggde dragiga och fuktiga bostäder till stadens fattigaste människospillror. Kvinnan som kallades för Tockan, bodde i ett fuktskadat tvättmedelspaket som en godhjärtad tjock tysk tvätterska vid namn Gretchen kastat på rivningstomten efter att brukat innehållet till att en snöfattig vinter sprida julstämning över en förvånad och löddrande uteliggare. Tockan som tidigare levt i ett rostigt vattenledningsrör föll på knä och tackade gud för det rymliga tvättmedelspaketet, som luktade så fräscht av nypressad citron. Men med åren hade Tockans en gång så fina bostad tagit skada av regn och kyla. Fuktfläckar och mögel hade blommat ut över dom en gång så skinande pappersväggarna, och citrondoften hade för länge sedan flytt med isande nordanvindar till sydligare trakter.

En het sommardag när stanken låg ovanligt tjock över rivningstomten och människorna svimmade i klasar, hade Tockan funnit ett barn. Hon hade sökt svalka i den tunga luften och grävt sig ned under några liggande betongväggar, och där funnit resterna av ett källarvalv. Bland spindelväv och gråsuggor stod resterna av en gammal maskäten lagerhylla, fylld av glasburkar med inlagda grönsaker i regnbågens alla färger. Och där i en dammig syltburk på hyllan hade hon funnit ett vackert flickebarn som leende och gurglande krafsat på glasburkens insida.

Försiktigt lyfte Tockan ned burken från hyllan och bar upp den i soljuset, hon släppte ut barnet som förtjust började kravla omkring i leran, medan dom andra skröpliga invånarna på rivningstomten samlades runt omkring för att nyfiket beskåda det leriga barnet. Ingen kunde påminna sig att dom någonsin sett varken barn eller syltburk förut, fast en tandlös man med små mentala rubbningar bestämt hävdade att han i sin ungdom sett en glasburk med ett blommande körsbärsträd i. Om det var samma burk visste han inte, men berättade att hans far som varit sjöman, haft med sig körsbärsträdet hem efter en av sina otaliga långresor. Det hade varit ett litet miniatyrträd som blommat med små vackra rosa blommor, och som han hade beundrat mycket. Glasburken med trädet var sedan många år försvunnen, och ingen visste riktigt vad dom skulle tro om mannens historia.

En liten gumma som var klädd i en solkig pappersrulle föreslog att barnet kanske börjat som en droppe vätska som fallit ned från gud uppe i himlen och letat sig ned i jorden för att till slut droppa ned i en tom burk på hyllan, och där börjat växa.

- Locket! Hur har locket gått till, frågade en fritänkande rödnäst herre som doftade finkel och hade uppenbara problem med balansen.

- Hon kanske drog locket över sig när hon frös, föreslog gumman, men blev strax utbuad av den obalanserade mannen. Gumman drog sig sårad in i sin pappersrulle och fick lockas med en bit nystekt fiskmås för att sticka upp huvudet igen. Människorna enades till sist om att det måste vara burken med körsbärsträdet som på något vis överlevt och förvandlats till ett barn, och som nu återfunnits.

De gamla tog väl hand om flickan, som dom kallade för Skröfsan, och hon spred glädje bland människorna på rivningstomten under många år, även om det en gång hände att en något missbrukad kvinna ville sälja henne till staden för att få pengar till mat när svälten var som värst, vilket hon givetvis inte fick för dom andra.

Det fanns inga andra barn på rivningstomten, och dom få som fanns i närheten hade blivit varnade för dom underliga människorna av stadens undervisningsväsende under hot om grova rappstraff, så dom höll sig borta och gick långa omvägar för att slippa korsa tomten. Flickans enda kamrat under uppväxten var en säl som rymt från en djurförsöksklinik under tumultartade former och som sökt skydd på rivningstomten. Skröfsan lärde sälen många nya konster och trick under åren som hon växte upp på rivningstomten, och till slut flyttade den in hos henne och Tockan i tvättmedelspaketet.

Skröfsan växte upp till en riktig skönhet med långt blont hår och mörka hemlighetsfulla ögon med långa svepande ögonfransar, vilka hon kunde damma väggar med. Tockan blev gammal och krokig och allt mer förvirrad under åren gick. Hon tillbringade sin mesta tid med att, efter att ha sett en annons i en gulnad länstidning, öva för att bli uttagen till träskodanslandslaget. Så medan flickan dammade och sälen spelade franska tangosånger på ett trasigt handklaver medan den rökte cigarrer rullade på fjolårslöv och fuktigt tidningspapper, spred sig klappret från Tockans fyra nummer för stora träskor över den dystra rivningstomten medan månens bleka skiva steg och speglade sig i stillastående svarta avfallspölar.

En kall höstdag kom det hålögda människor från staden och satte upp plank runt rivningstomten. Några av dom gamla släpade sina förvridna kroppar över sten och bråte för att ta reda på vad som var på gång, och kunde när dom släpat sig tillbaka berätta att en plankarbetare sagt att staden växt fram till havets rand och inte kunde fortsätta längre i sin nuvarande riktning. Så nu måste staden ta tillvara alla tillgängliga ytor för att inte stanna i växten. Det skulle byggas höga skinande hus på rivningstomten, och dom var allihop tvungna att flytta på sig innan grävskoporna och byggmaskinerna skulle komma och sätta tänderna i jorden.

Det blev stor uppståndelse bland människorna. Några började gråta hjärtskärande, medan andra blev arga och hoppade omkring tills dom föll omkull på värkbrutna ben. Gumman i pappersröret drog sig in i sitt rör för gott, inte ens den nystekta fiskmåsen fick ut henne igen. Hon bars sedan runt av den finkeldoftande mannen som gråtande ångrade att han en gång buat åt henne. Tockan förstod ingenting utan ville ge sig av till sin uttagningstävling, medan Skröfsan klev upp på ett utdömt skafferi och höjde armarna över den oroliga församlingen, och i hennes mörka ögon syntes en kort glimt av en blossande röd körsbärsblomma.

Människorna tystnade och samlade sig, ingen av dom hade hopp om att finna något ställe där dom kunde bo, så därför beslutade dom gemensamt att trotsa staden och stanna kvar, kosta vad det kosta ville. Så när grävmaskinerna kom satt dom samlade i grupp mitt på tomten, höll varandras knotiga händer och sjung:

Jag ville jag vore en kräfta,
jag ville jag vore ett skaldjur.
Då skulle jag inte va i bur,
nej jag skulle kräla omkring
på ting.

En bortglömd barnvisa vilken var den enda visa Tockan kunde, och som hon snabbt lärde dom andra, som inte kunde någon visa alls. Grävmaskinisterna blev förbryllade av den underliga, med hesa och falska stämmor sjungande människogruppen, men hade fått stränga order att göra arbetet på tomten klart, ty staden svalt efter marken. Så grävmaskinerna satte tänderna i marken och grävde med vinande motorer och klapprande käftar runt dom sjungande människorna. Snart befann sig Tockan och dom andra på en pelare av jord mitt på tomten, omgiven av en väldig grop. Då stannade maskinerna och människorna på jordpelaren slutade att sjunga. En man i cylinderhatt och slokande mustascher, som var utsänd av staden, kom farande i en stor svart bil och klev svärande ned i gropen. Han svor åt arbetarna på ett så fult språk att färgen på grävmaskinerna föll av, och mannens mustascher stod rakt upp i ett försök att undfly de grova ramsorna. Han svor för stadens räkning för att arbetarna inte ville göra människorna på jordpelaren illa och fortsätta arbetet med att mätta staden med mark. Han svor tills han var röd i ansiktet och i ren ilska sparkade hattmannen med full kraft mot jordpelaren, som började svaja. Uppe på den allt mer svajande pelaren klamrade Tockan och hennes vänner darrande och rädda fast sig vid varandra. Gumman i papprullen föll ut ur finkelmannens grepp och rullade skrikande ut över kanten. Sälen reste sig på baklabbarna, drog ett djupt bloss på sin osande cigarr och skådade mumlande upp mot skyn, som om han med blicken sökte hjälp mot avgrunden under sig. Och så rasade pelaren. Med ett mäktigt dån föll jord och grus tillsammans med Tockan och hennes vänner genom luften ned i det uppgrävda hålet och begravdes där tillsammans med färgavflagnade maskiner och darrande arbetare som förgäves med höjda armar försökte värja sig mot den nedfallande jordpelaren. När dammet lagt sig så syntes inte minsta spår av vare sig människor eller maskiner. Marken var helt slät och plan och perfekt för staden att vältra sig över.

Händelsen på rivningstomten glömdes snart bort av människorna i staden, det fanns ju så många människor i alla fall, och alla hade nog med att försöka tjäna staden, var och en på sitt sätt och efter sin förmåga. Hus började byggas på den släta marken och stod snart färdiga, höga och glänsande med huvudena i himlen, utan kontakt med marken långt under. I husen fick stadsägda människor sitta i många långa timmar och fylla papper med ofullständiga meningar och påhittade ord. Till vilken nytta visste ingen.

Men djupt nere i den svarta fuktiga jorden under dom skinande husen låg Skröfsan och vilade med blekt ansikte. Så låg hon i långa tider tills ett litet blekt skott försiktigt sköt upp ur hennes vackra panna och sökte sig mot ljuset långt ovanför. Vid markytan slog skottet med ett gnyende huvudet i asfalten, men med en kraftansträngning bröt det sig igenom den svarta skorpan och vecklade ut små fjälliga blad.
Skottet hade trängt sig upp mitt på en hårt trafikerad genomfartsled som nu löpte tvärs över platsen där rivningstomten en gång legat. Som genom ett under undgick skottet att bli överkörd av dom väldiga lastbilarna som spydde ut blek och sur giftig rök. Rök som visserligen fick skottet att må illa, men inte kunde knäcka dess livsvilja. Skottet sände solens energi ned i marken genom långa rottrådar, som från Skröfsan bakhuvud växte sig så djupt ned att dom till slut stötte på berggrunden. Trådarna trevade sig med tunna fingrar in i bergets ojämnheter och tog ett fast bastant grepp om jordens inre, och marken darrade till.

Skröfsan vred oroligt på sin sovande kropp medan rötterna bände isär berget, som sakta gav med sig och blottade en djup spricka. Nya starka rötter sökte sig ned i sprickan och utvidgade det motvilliga berget, för att till slut bryta loss den del av jorden som staden vilade på. Staden började skälva och människorna försökte desperat rädda sig undan rasande hus och våldsamma bränder, men det fanns ingenstans att fly. Dom var fångar i undergången så som en gång Tockan och hennes vänner varit fångar på rivningstomten.

Med ett väldigt brak rutschade staden ut i havet och sjönk sakta mot botten, till förtret för åtskilliga fiskar och andra havsdjur som fridfullt simmat och kravlat omkring i godan ro. Inte ens dom höga skinande husen blev kvar ovanför ytan, utan begravdes med resten av staden i all den lera och det slam som rörts upp, och som sakta sjönk över staden.

Med tiden samlades allt mer slam och rester av förbrukade havsdjur över staden på havets botten, och en ö stack försynt upp näsan ovanför vattenytan. Mitt på den kala och livlösa ön stack ett litet fjälligt darrande skott upp sin solsökande kala hjässa. Ett skott som snart växte upp till ett kraftigt körsbärsträd där tärnor och skrattmåsar flaxande satt och skrek hysteriskt. Åren gick och trädet växte sig allt större och kraftigare. Och så, efter en ovanligt kall och långdragen vår som aldrig tycktes komma loss ur vinterns frostiga grepp, dignade trädet av tunga fruktiga blomknoppar. När blomknopparna öppnades i den varma vårsolen föll människor ut på marken. Det var människorna från rivningstomten som yrvaket dunsade ut, såg sig förvånat omkring och började sedan skrattande krama om varandra och springa omkring på ön som små barn.

Det blev en lång varm sommar och ön blommade upp medan människorna byggde sig små hus och plöjde upp små plättar av den bördiga lerjorden. Sälen hittade en egen liten lagun där den slog sig ned och levde av det fiskrika havet. Ibland var den djupt ned i havet för att försöka finna resterna av staden, men av staden syntes aldrig mer ett spår. Tockan dansade träskodanser vid eldarna under sommarkvällarna för dom andra under stort jubel, och hon var rörd till tårar. Gumman i pappröret och den finkeldoftande fritänkaren flyttade ihop och fick inte mindre än etthundratrettionio barn i olika storlekar och former, som delades ut till alla som ville ha. Skröfsan syntes aldrig mer till, men mannen som berättat om sin far och körsbärsträdet, och som älskade att sitta under trädet och skåda dess vackra blommor, sade att man i körsbärsträdets frukter stjärnklara nätter kunde skymta speglingen i Skröfsans mörka hemlighetsfulla ögon.