Innan

Den torra spruckna lerjordens symetriska mönster förenas i sig själv och dör ut när den försvinner mot horisontens höga svarta vassa stenspetsar, vars siluetter står skarpt mot himlens brandhärjade kontrast, likt långa kloförsedda fingrar rörandes runt i den brinnande himlens eldhav.

Min ömmande, i djurhudar inlindade fot tar ytterligare ett steg över markens torra labyrinter. Ännu ett av tusentals steg för att föra sökaren framåt mot sin alltmer fördunklade utopi.

En mörk punkt som växande, med tusentals hasande steg, närmar sig från horisonten. Närmar sig från ytterligare en av dom utspridda stenstoderna som utspridda likt öar på ett uttorkat hav, suger åt sig sökare som flugor till ett ruttnande djur. Som så ofta, en kort gnista hopp, innan svarta ögon i ett mörkt fårat ansikte. Huvudskakningar och vi ser förbi varandra, sökande ytterligare öar i detta förbrända land.

Inga ord kan lindra besvikelsen som värker i bröstet, men Jag fortsätter framåt. Jag måste få se själv. En ny dallrande fläck i fjärran, korsar min väg. En ny sökare på väg, tunga värkande steg mot en diffus fjärran. Vi är många.

Stenstoden växer, stiger upp framför mina trötta ögon. Dess svarta massiva kropp breder ut sig framför mina fötter, Jag är framme.

Min darrande ådriga hand tvekande mot dess kropp. Värme smeker min handflata. Först förstår Jag det inte. Sedan tidens dimmiga begynnelse har Jag sökt denna stod som för alla andra varit isande kall,avvisande. Stoden lyser, pulserar. Jag tar ett steg frammåt.ett sista av alla dessa oändliga steg och ljuset omsluter mig.

Stoden sjunker ihop, smälter ut som friskt vatten över den torra brända jorden. Här kommer ett träd att växa upp, ett av dom sällsynta träd som bekräftar legenderna, bevisar att någon funnit frid. Träd som sörjer för dom kvarvarande sökarnas överlevnad med sina saftiga frukter.

Så legenderna var sanna, legenderna om att stoderna väntar på sin speciella sökare och stänger ute andra från sin vision. Alla frågor och alla nekande svar var alltså meningslösa. Sökaren måste finna sin egen stod, men vi kan inte dela med oss av hemligheten till dom som är kvar.

Elden rasar över himlavalvets kaotiska hav. Mina ådror brinner av att äntligen veta. Bilden framför mina ögon leker med perspektiven. Vänder dom, vrider dom, tänjer dom, bryter ned dom tills slutligen bilden spricker, faller isär och Jag ser ljuset bakom skärvorna stråla som tusen solar. Ljuset som sveper in mig, smeker och drar i mig. Och Jag följer med. Svävande, lycklig och hel.

Jag är hemma.

Jag skall födas.

***